BLACKROSE

Hej på er mina fina vänner. Jag vet inte ens om ni minns mig eller ens kikar in här fortfarande. Jag hade ju tänkt återuppliva bloggen men på något vis blev den ändå aldrig av. Det gör mig lite illa till mods och det är med ett tungt hjärta fyllt av vemod som jag skriver detta inlägg, det ska ni veta. Men som ni säkert förstår är det dags för mig att lämna den här bloggen bakom mig. 

Ni förstår, den tillhör mitt gamla liv, det som en gång var. Jag började skriva här 2009. Jag var då en 15-årig tjej med mycket tvivel och jag såg på livet med förakt i blicken. Här delade jag med mig av alla mina tankar och min ilska över att världen missförstått mig så. 

Idag är jag 21 år och vad vissa faktiskt skulle kalla en vuxen kvinna. Jag har förstått att värlen inte alls är en så hemsk plats (på det sätt jag då trodde iallafall) som jag då trodde och att alla människor inte alls vill mig illa. Därför känns det liksom tungt att klamra sig fast här. Som i ett försök att inte släppa taget om det där förflutna som inte ville mig väl. Jag menar inte att mitt liv enbart var dåligt under mina tonårsdagar, men ni som läst mina djupaste tankar och vandrat vid min sida förstår nog vad jag menar iallafall. 

Det var en fantastisk tid jag delade med mig av här. Inte minst allt om min och Emelie's besatthet av Tokio Hotel och deras fantastiska musik, som förövrigt nog ändå var iallafall min räddning där och då. Jag är fortfarande ett lika stort fan av pojkarna som jag var då ska ni veta, jag har bara lärt mig att ha en mer sund relation till dom, haha. Nog om det. 

Med åren blev jag trasigare än jag var under Tokio Hotel-tiden, ni som följt mig vet nog det. Jag föll för många frestelser och det rev sönder mig ganska brutalt. Tillslut använde jag mest bloggen som ett sätt att tala om hur skadad jag egentligen var. Mina sista inlägg, innan försöket till återupplivelse, var mest tankar från en trasig flicka som egentligen bara ville hitta ut och lämna ett självdestruktivt leverne bakom sig, ni vet. 

Och det gjorde jag. Och här står jag nu idag. Hel och ren och faktiskt även lycklig. Och därför känns det nu, trots vemod och tyngd i bröstet, som att det är dags att lämna den här bloggen och dess minnen att vila nu.