BLACKROSE

Det är med skräckblandad förtjusning, lättnad och en smula sorg som jag klickar på miniatyrerna av dessa bilder på Elinas blogg. Åh, hur ska man någonsin kunna förklara känslan? Förövrigt är det synd att the G's inte visat sig på länge.
För att återgå, jag tror nog i och för sig att ni musikmänniskor faktiskt förstår vad jag menar trots allt;
ni vet när man håller av musiken och dess skapare, och man praktiskt taget lever, drömmer och andas ett band Så när man förlorar gnistan för ett ögonblick eller år, så kan ni nog hålla med om att det gör förbannat ont.

Det är här lättnaden kommer in i bilden, för när jag ser en del av mina fina pojkar igen så vet jag att gnistan inte är förlorad.
Men rädslan och sorgen finns fortfarande kvar. Rädslan för att jag har fel om ovanstående, rädslan för att det inte kan bli som förr igen, rädslan för att det inte ska vara detsamma igen. Och sorgen. Sorgen över att det faktiskt aldrig kan bli detsamma som förr för att vi alla förändrats så. Sorgen över att det fina som varit bara är minnen nu.
Egentligen vet jag inte vad jag vill säga med allt detta; men jag är glad att jag varit och framför allt fortfarande är en del av det här fina som vi kallar Tokio Hotel. Hoppas kommande album släpps snart och är sådär underbart bäst.