Don't let me be all by myself, that's not how I felt. Do I deserve to be one of the lonely?
Ensamhet. Jag talar ofta om ensamhet, vilket ni säkert har märkt. Visst är det ett underligt fenomen. Den där ensamheten. Och då menar jag inte ensamhet som i att vara den enda människan i ett rum. Utan ensamheten man känner trotts att rummet är fullt av andra människor. Känner ni igen den? Jag gör i alla fall det, faktum är att vi börjar känna varandra ganska väl nu, den sortens ensamhet och jag. Och ja, tomheten med såklart. Vi är en sammansvetsad trio. Men vet ni vad? Jag har tröttnat på oss. Jag är liksom alltid ensam, på egen hand, inom mig ni vet. I skolan och hemma är jag även den andra sortens ensam, nästan hela tiden. Och jag har tröttnat. Jag finner liksom ingen ro såhär och jag längtar ständigt bort. Som
jag alltid gjort. Jag vill få känna något på riktigt. Slippa vara ensam. Jag är mer redo än någonsin att börja leva på riktigt.
Kommentarer
Trackback
